Greek English Italian Dutch German Russian
Lefkada
Links Sitemap

Web Cam Lefkada - Central Square

Kartor over Lefkas
Litteratur- och Konst Festivalen Internationell Folkdans Festival
Evenemang
Museums & Galleries in Lefkada
The Web Site is hosted to SYZEFXIS

Historia

LEFKAS GENOM HISTORIEN
Av Dimitris Tseres, Språkvetare


Agia Mavra fästningen
Agia Mavra fästningen
Lefkas är den fjärde i storleksordning bland joniska öar, belägen mitt emot nordvästra Akarnania (grekiska fastlandet). Ön separeras från grekiska fastlandet genom en grund lagun och en havsremsa, har en yta på 302,5 km2 och en befolkning på ca 23.000 invånare.
 
ANTIKEN
Lefkas pétra” (vit sten) eller “Lefkas ákra” (vit udd) kallades först öns sydligaste spets, dagens Lefkatas. Senare kallades Lefkas staden Nerikos som grundades av korintier på slutet av 600-talet och till sist hela ön. Antikens geograf Strabon skrev om Lefkas i sitt verk Georgaphica.
 
Från ordet Lefkas bildades egennamnet Lefkatis och i den doriska dialekten Lefkatas som gavs till Apollo, uddets herre. Enligt en gammal myt, oerhört populär i nyare tiders Europa, hoppade Sapfo från öns udd ner i havet på grund av sin obesvarade kärlek till Faon.   
 
 
Lefkas mänskliga lämningar härstammar från stenåldern. Den framstående tyske arkeologen W.Dorpfeld, Heinrich Schliemanns medarbetare på utgrävningar i Troja, genomförde omfattande arkeologiska forskningar i Nydri vilka resulterade i att betydelsefulla gravfynd från bronsåldern (ca 2000 f.Kr.) sett dagens ljus och Dorpfeld kunde därmed grunda teorin att Lefkas kan göra anspråk på Homeros Ithaka.


Öns första stad var förhistoriska Nerikos, vars ruiner hittades i Kalligoni på toppen av “Koulmoskullen” och som var omringad av hög mur, en del av vilken finns kvar än idag.
 
Lefkas har från 600-talet f.Kr då den blev korintisk koloni fram till romerska erövringen, haft starka
Lefkatas udden
Lefkatas udden
politiska förbindelser med stadsstaten Korint och deltagit i alla dåtida betydelsefulla händelser: sjöslaget i Salamis, slaget vid Plataiai, peloponnesiska kriget på sidan om Sparta, Alexander den Stores fälttåg.

Från sista kvartalet av 600-talet dateras stadens “Lefkas” grundande och därtill öns huvudstad som sträckte sig från “Koulmo” till havet fram till 400- eller 500-talet. Under hellenistisk tid införlivades Lefkas med Akarnaniska förbundet och blev dess huvudstad(272-167 f.Kr.). Trots att romarna intog Lefkas år 197 f.Kr. fick dock Lefkas ett relativt självstyre och stod framförallt emot dess allierade aitoliernas tryck att ön tilldelas Aitolier. Lefkas utgjorde ett strategiskt läge i joniska havet och romarna var inte alls benägna att ge (överlämna) dess giriga allierade ön. På så sätt fortsatte Akarnaniska förbundet att vara under ledning av Lefkas.
 
Efter att kungen i Makedonien Perseus besegrades år 168 f.kr. hade romarna börjat bearbeta sin politiska plan så att all politisk makt minskar på grekiska fastlandet; romarna fick Lefkas att gå ut ur Akarnaniska förbundet; på så sätt hade ön en relativt politisk självförsörjning men vänlig mot romersk administration fram till år 146 f.Kr. då romarna besegrade alla stadsstater som ingick i achaiska förbundet vid Korinthkanalen, Grekland underkuvades och blev romersk provins. Trots ett fåtal källor verkade det emellertid som om Lefkas var på väg mot förfall; den av Octavianus nyanlagda staden Nikopolis var också en av orsakerna till detta förfall.

Under romartiden byggs staden antika mur och det bafaras att en 700 m lång stenbo byggdes som kopplade staden Lefkas med den Akarnaniska sidan vid en plats kallad «Rouga»,eftersom ruiner hittades under konstruktionen av den kanalen runt år 1900.

BYSANTISK TID

Under bysantinsk tid tillhörde Lefkas det bysantinska väldet. Efter rikets delning (395 e.Kr) hamnade Lefkas under det östromerska bysantinska väldet och förblev administrativt tätt bunden till Epirus. Från kejsar Herakleios tid (600-talet) då det s.k. themasystemet (förvaltningssystem) började införas, ingick förmodligen Lefkas i Kefalliniathema.
 
Under senbysantinsk tid (1204-1294) införlivades Lefkas i furstendömet Epirus. Öns fattiga medeltida huvudstad uppfördes på “Koulmokullen”, i gamla stadens ruiner som efter tusen års historia förstördes möjligen av jordbävning. Nya huvudstaden fanns fram till 1100-talet. Enligt källor blev staden folktom; det fanns ingen annan fästning i det här laget utom Aghia Mavra-fästningen och det är just den som överläts år 1355 av Valter Bryennius till venetianaren Gratianus Zorze.

UNDER VÄSTERLÄNDSK STYRE: ORSINI, ANGEVINER, TOCCI

Tocci  emblemet
Tocci emblemet
Från 1000-talet föll joniska öarna i västerns händer som hade expansions planer mot öster. Lefkas tillhörde under en lång tid furstendömet Epirus för att senare (1204-1294) överläts som hemgift till Giovanni Orsini, grevens son från grannön Kefalonia. Orsini byggde kärnan till Agia Mavra-fästningen som än idag står vid infarten till ön. År 1331 intog ex-hertigen från Aten Valter Bryennius Lefkas, som togs i besittning av Angeviner från Neapel. År 1355 överlät Bryennius Lefkas till sin trogne “sponsor” Gratianus Zorze från Venedig. Under den senares tid (1357) reste sig byborna (Voukentras revolt), en revolt som under 1800-talet inspirerade öbon Aristoteles Valaorites att skriva verket “Foteinos”. Under perioden 1362-1479 föll ön under Toccis händer. Under detta sekel, nämligen på 1300-talet flyttades huvudstaden Agia Mavra in i borgen och i två förorter, nämligen öster och väster om borgen (“Alli Meriá”- andra sidan resp “Chóra”).

TURKISK VÄLDE

Ottomaner erövrade Lefkas år 1479. Senare föll ön under en kort tid i venetianernas händer (1502-1503), men ottomanerna tog åter Lefkas och deras långa styre varade sammanlagt 203 år, nämligen fram till 1684. Under denna tid byggdes akvedukten med de 360 valven som ledde vatten till borgen (huvudstaden Agia Mavra och de båda stadsdelarna) genom lagunen. Akveduktlämningar är fortfarande kvar när man promenerar på väg mot den rörliga bron som anknyter Lefkas med Akarnania på grekiska fastlandet. Rörledningen började från Megali Vrysi-stora fontänen (fram till 1930 följde rörledningen för stadens vattenförsörjning nästan samma väg) gick igenom stadsdelens Amaxiki huvudgata (dagens “basar”) och försedde fem fontäner med vatten. Av dessa finns kvar endast en fontän den s.k. “Kato Vrysi” norr om huvudtorget, ungefär 50 m till stranden.

VENETIANSK VÄLDE

År 1684 intog Venetianerna Lefkas och Karlovicfördraget undertecknades år 1699. Huvudstaden Agia Mavra flyttades av venetianerna till dagens läge som då kallades “Amaxiki”. Därefter började Lefkas gemensamma politiska öde med de övriga joniska öarna. Under venetianskt styre fick för första gången joniska öarna politisk enhet trots att styret inte var detsamma på alla öar. Genomförandet och tillämpningen av författningen var anpassade till varje öns institutionella historia: tidigare privilegier erkändes, lokalt självstyre genomfördes, lokala aristokratin bildades. Detta innebar att det rådde olikheter mellan joniska öarna, trots sina gemensamma politiska väg. Ett sådant exempel är att det fanns två olika stadsorganisationer på Korfu och Kefallonia; lokala aristokratin var överrepresenterad på Korfu medan på Kefalonia var folket. Lefkas administrerades enligt sin egen stadga sedan Morozinis tid från 1684.
 
Nobili (adeln som ägde jord) var överklassen och utgjorde minoriteten. Endast dess medlemmar hade politiska rättigheter (“cittadini). Från början var det endast 70 släkter som tillhörde cittadini men stegvis fick allt fler släkter denna rättighet. Den andra samhällsgruppen var borgare: hit hörde handelsmän, som ägde både hus och tillräckligt med egendom i staden, läkare, advokater, notarii publici, apotekare; alla dessa kallades signori och formellt notabili. De saknade politiska rättigheter men hade gott anseende. De lägre klasserna i andra samhällsgruppen var 1.småborgare som inte ägde stora jordlotter i stadens slättar och som bodde i staden och 2. Hantverkare, småfiskare, bärare och de utan fast arbete. Vissa av godsägarna bodde på landet, andra i staden. De var mäktigast i området och bönderna arbetade på gårdar. Överdelen av samhällets stånd var bönder (jordbrukare) och uppfödare på landet. De levde under extremt torftiga förhållanden och stort tryck av adeln och venetianer. Färre var de sk koligoi som odlade stormäns jordar. På landsbygden bodde nästan 80% av befolkningen.
 
Vissa berömmer venetianska systemets effektivitet. De moderniserade offentliga livet genom att grunda domstolar och lägga grunden på administrativa tjänsters organisation. Men det var fortfarande ett oligarkiskt system som favoriserade den mäktiga minoriteten på bekostnad av de lägre klasserna.

ÖVERGÅNGSPERIOD: DEMOKRATISKA FRANSMÄN- RYSSTURKAR- KEJSERLIGA FRANSMÄN

År 1797 avskaffades den venetianska republiken efter Napoleon Bonapartes ingripande och joniska öarna överlämnades till fransmän enligt Campo-Formio fördraget. Det ursprungliga välkomnandet av de franska liberala tankarna avlöstes först av missnöje, senare av hat p g a de strikta finansiella åtgärder som de nya herramännen införde.
 
De republikanska fransmännens närvaro blev kortsiktig. Från oktober 1798 tog rysk-turkarna ön i besittning från fransmännen. År 1799 grundades den självständiga joniska staten med sätet på Korfu.
 
I och med Konstantinopels fördrag mellan Ryssland och osmanska riket den 21 mars 1800 utropades de joniska öarna till en självständig grekisk stat-den första efter romarnas ockupation år 146 f.Kr.- under osmanskt beskydd (republica delle sette Isole ionie). 
 
År 1807 införlivades joniska öarna under en kort tid med Napoleons franska imperiet. Från 1809 fram till 1814 föll de en efter en med Korfu som sist. Lefkas intogs 1810.

ENGELSK BESKYDD

1815 års Parisfördrag mellan Ryssland och Storbritannien innebar att joniska öarna utgjorde en fri och självständig stat under benämning Joniska Öarnas förenade stat under direkt och exklusivt brittiskt beskydd (Storbritanniens protektorat). Den nya författningen upprättades på uppdrag av öns auktoritära första lord Maitland och garanterade inga friheter. Den orsakade häftiga reaktioner och revolter mot britterna såsom Lefkas bybornas revolt 1819 som slogs ner med stor brutalitet.


Brittiskt beskydd gjorde sig gällande fram till 1864. Det är nämnvärt att under den här perioden så bildas det en seriös offentlig utbildningssystem i tre nivåer, den första av sitt slag i den grekiska delen. (I Lefkas grundas år 1829 «Lefkas Sekundära Skolverk», den berömda Gymnasiet med Athanasios Psalidas som den förste rektorn). Beskyddet, mestadels auktoritär och pressande, tvingas att uppvisa ett demokratisk ansikte ibland, tex med lord Seaton’s reformationer i slutet på 1840-50. Han ger slutligen efter och accepterar folkets vilja för Union efter att ha skaffat som gengäld att anpassa några delar av Greklands utlandspolitik till det engelska tycket.

Med den 13 Juli fördraget år 1863 (mellan England, Frankrike, Österrike och Danmark) så utses G. Glyxbourg till Greklands konung och Eptanisa lämnas över till Grekland. Den 1sta Augusti krevs utlämmningsprotokollet under med förutsättning att den 13nde Joniska Församlingen som bildats just för detta ändamål skall samtycka.

Under den 13nde högtidliga sessionen av parlamentet (den 5e Oktober 1863) så läser amn upp en entusiastisk resolution för Unionen som hade skrivits av den lefkadiske ledamoten Aristotelis Valaoritis. Med fördragen av den 14/11/1863 och 17/5/1864 så formaliseras överlämningen av Eptanisa till Grekland. Den 21 Maj 1864 överlämnade förste lord Erick Storx Eptanisa till den grekiska regeringens sändebud Thr. Zaimis. Tidigt på morgonen så hade en stor folkmassa samlats i Agia Mavra fästningen. Klockan 6 på morgonen så steg den engelska styrkan ombord fregatten «Witch» och klockan 8 anlände biskopen Grigorios och Landshövdingen Markos Tsarlampas. Efter alla tal så hissades den engelska flaggan ner, fästningens nycklar överlämnades till den grekiska kontingenten, Engelsmännen lämnade fästningen och den grekiska flaggan hissades upp. 21 kanonskott från freggatan «Witch» saluterade den nya flaggan och solen sken under den första fria dagen av Lefkas och alla andra Eptanisa öarna.

Under beskyddsperioden så fortsätter den sociala indelningen i klart dragna sociala grupper, med den borgerliga klassen som ett nytt intressepunkt. Panos Rontogiannis sätter upp en ganska generell sociologisk delningsschema : från ena sidan finns,
ōļ «adelskaran», dvs de stora godsägarna och deras alierade av de högre stånden, och från den andra sidan, «popolo» (folket), som innefattar alla andra stånd och där den politiska och kulturella makten ligger i borgarnas och de intelektuellas händer. I stora drag så fortsätter den sociala indelningen som fanns under den venetianska väldet. Det nya är att mot slutet av beskyddsperioden så börjar godsägarnas-adelns makt att minska eftersom nya dynamiska borgerliga skikt börjar skapas som sysslar med handelsaktiviteter. Den starkaste gruppen som bildas är den så kallade delen av «godsägarköpmän», som från 1850 börjar sin stora glans. Intressant att notera är utvidgningen av siktet med de olika yrkeskåren som är verksamma inom handeln, och som täcker en stor del olika aktiviteter och utgör stadens största massas som består av folket eller «popolo». Och slutligen så fortsätter hela tiden «tjänstemänen» att växa i antal, en social grupp med odefinierade skiljelinjer. Godsägare fortsätter att finnas på landet och jordbrukarna fortsätter att utgöra den största befolkningsdelen av byggden, ca 80%.

EFTERUNIONEN

Med den kungliga dekretet av 11/12/1864 så bildar Lefkas och Ithaki länet Lefkas som består av två provinser, Lefkas och Ithaki. Med en lag år 1866 så upphävs länet Lefkas och ön blir provins till ön Korfu ända fram till 1899. Med en lag från 6/6/1899 så bildar Lefkas återigen ett län tillsammans med öarna Meganisi, Ithaki, Kalamos, Kastos. År 1909 så upphävs länet igen och Lefkas med Meganisi bildar provinsen Lefkas i Korfu Län. År 1945 så bildade Lefkas och Meganisi Lefkas provinsen i länet Preveza. År 1946 så återuppstår länet Lefkas som inkluderar Lefkas, Ithaki och de andra mindre äarna Meganisi, Kalamos, Kastos. Den ända skillnaden idag ör att Ithaki med en lag år 1976 1976 blev en del av länet Kefallinia.

PS.: under okupationen så kom Lefkas och alla andra joniska öarna under italiensk styre från 1/5/1941 till 11/9/1943. Detta datumet och efter Italiens kapitulation så kom Lefkas under tysk okupation som slutade den 12/9/1944. Lefkadiska folkets motstånd mot den okuperade makten var välorganiserad och modig med stor medverkan av folket. Inbördes sammandrabningar följde under den så kallade «December perioden», en orolig politisk period som följde precis efter, och sedan indördeskriget, som var ganska hård i vår ö. Det tog flera år och många försök för att läcka alla såren, och för människorna att andas ut.

Historikern från Lefkas Panos Rontogiannis återger, som han också gjorde för den föregående perioden, en generell sociologisk uppdelningsschema från ena sidan de «mäktiga», och från den andra «folket», som inefattar de andra sociala grupperna vars politiska och kulturella ledarskap är i borgarnas händer, även after alla politiska förändringar som tillkom med Unionen, som rösträtten till alla vuxna män. Låt oss försöka specificera den generella schemat:

Godsägarna-adeln finns förtfarande men deras makt minskar gradvis och de tvingas att samgifta sig med de ekonomsikt starka borgare-handelsmän.

Borgarna-stadens befolkning- förstärks, med tiden, ökar i antal. Den här sociala siktet är mycket diversifierat: den består av storköpmän, handelsmän, många småhandlare, yrkesmän (läkare, advokater, apotekare, notarii publici), tjänstemän (inklusive lärare och professorer), den stora siktet av de «lägre» yrkegrupperna (bärare, fiskhandlare, kafehandlare, barberare, kötthandlare, järnsmeder, snickare, lanthandlare, skrädare, bagare, etc)- och i pyramidens bas alltid bottensiktet
ōļ , det utfattiga stadsbefolkningen, boranelli. Storköpmänen eller «godsägarköpmän» den ledande sociala skiktet sysslar med alla möjliga ekonomiska aktiviteter (maritima verksamheter, börsaffärer, etc),och skaffar stor ekonomisk makt, investerar i alla möjliga fastigheter (därmed beteckningen «godsägarköpmän» och sammangifter sig med den allt svagare «adeln», stiger socialt och politiskt och blir den starkaste sociala gruppen. Enligt Dimos Malakasis, så börjar deras förfall efter den första världskriget. Nästa sociala eliten är «den renodlade borgerliga siktet av Lefkas: köpmän, mäklare, förmedlare, yrkesmän och fabriksägare», som gav ön en viktig utveckling. Andra värdskrigets katastrofer startade elitens förfall och böndernas flytt till staden som började köpa upp elitens egendomar med pengar som deras släktingar skickade hem från utlandet, och på sätt blir den nya borgerliga köpmannagruppen i staden och ändrar på ett imponerande sätt stadens sociala sammansättning.

Jordbrukarna fortsätter att utgöra den största befolkningsmassan, som fortsätter även under de första efterkrigsåren att bli hårt utnyttjad av den ledande eliten. Sedan 1870 så utgjordet vinet den ledande produkten av öns jordbruk. Vinets pris var mycket högt pga den stora efterfrågan, eftersom de franska vingårdarna hade förstörts av vinlus (phylloxera) och hade slutat producera under samma period. På så sätt sprids vinodlingen över hela ön. Men år 1892 så utbröt vinkris, efterfrågan hade minskat och år 1900 förstördes vinodlingarna av mjöldagg. Olivoljan blev den mest värdefulla jordbruksprodukten. Krisens påföljder blev den stora utvandringen till USA och Canada. Vinodlarnas kamper och hjälpen från kooperativen (TAOL grundas[=Lefkas Vinodlarnas Kooperativ] och andra förbund) fick vinodlingen att stå på fötter. År 1935 så följer en ny akut vinkris av den redan drabbade vinodlingen. I den här laddade perioden så har vi den mest kända demostrationen i den lokala historien: vinodlarnas protestdemonstration den 1.9 och 1.10.1935, som slutade med att militär och polis slog till och som hade till följd att tre demonstranter misste livet.

Under efterkrigsperioden så har jorbrukarna minskat och från att utgöra 80%, av befolkningsmassas 1800-talet och i mitten av vårt århundrade så har andelen minskat till under 60%. Parallelt så stiger jordbrukarnas intäckter i snabb takt i samband med turismens utveckling i en period när turismen utgör den «tunga industrin» och jordbruksaktiviteterna börjar minska drastisk. Man kan lätt konstatera att kustområdens ekonomiska situation och utveckling har märkbart förbättrats under de sista tio åren.
Lefkadisk stater 400-330 f.Kr. Vy av Lefkas från fästingen, Edward Lear, London 1863
Lefkadisk stater 400-330 f.Kr.
Vy av Lefkas från fästingen, Edward Lear, London 1863